Trappan...

Igår rasade Lova ner för trappan. Hela vägen från övervåningen ner till vilplanet, 12 trappsteg. Jag trodde för ett ögonblick att det var kört för Lova, men så började hon skrika...

Det var igår eftermiddag som jag var hemma med Axel och Lova. Axel sov så jag och Lova hade gått upp för att väcka honom. Tanken var att vi bara skulle väcka Axel och sedan gå ut och leka. Jag antar att det var så jag tänkte när jag inte stängde grinden. Men vi blev kvar i Axels rum och lekte med tågbanan och bollbanan. Axel ville ha vatten så jag gick iväg från barnen och in till vårt sovrum och var väl inte jättesnabb. Rätt vad det är så hör jag Axel säga någon om Lova och trappan. När jag kommer till dörren ser jag Lovas ben, överkroppen är redan på väg ner för trappan, jag kommer för sent. Jag ser sedan Lova volta ner för trappan. Hon slår först i huvudet en gång och sedan en gång till. Den första tanken som slår mig är nu är det slut, hon överlever aldrig detta. Men hon börjar skrika direkt och när jag tar upp henne ser jag inga skador direkt. Axel blev lika rädd som jag och han stortjuter också, men lugnar sig ganska snabbt när han får sin napp och kanin. Jag ringde Jesper och han kastade sig i bilen för att komma hem och sedan ringde jag 112. Efter en lång stund kommer till slut en ambulans. De konstaterade att Lova verkar vara ok trots allt. Hon fokuserar blicken, andas som hon ska, syresätter blodet och har inga synliga skador. Eftersom Jesper precis var på ingång tyckte ambulanspersonalen att vi lika gärna kunde åka själva in till barnakuten på Östra sjukhuset. Väl där undersöker de Lova noga klämmer på huvudet, känner över armar, ben, kroppen, lyssnar på hjärtat osv, men allt är bra. Däremot ville de att vi skulle stanna kvar för observation, så jag och Lova stannade fram till niotiden på kvällen.

Slutet gott, allting gott, heter det ju... Lova har ett långt blåmärke på huvudet i övrigt är hon pigg och glad. Det känns nästan som hon är ännu snabbare på att krypa idag, min älskade lilla kamikazebäbis!